Cecilia.Andersson

 

 

Plugg. GO go GO! Ja, jag sitter här hemma och försöker ta mig igenom det sista plugget till skolan eftersom slutbetygen sätts på FREDAG!

Känns typ som att ha den där boken på bilden med tanke på att vi inte har några böcker i samhällen och måste leta reda på allt, och vet vad jag ska göra i kursen för att bli godkänd och vet om jag är det för övrigt. Alldeles för sena kvällar, alldeles för lite tid och absolut alldeles för lite ork till att göra det när man har gjort klart Ansvarsfull Alkoholhantering, Historia A, Engelska B som jag gjorde på prövning och Svenska med flera. Bara samhällen man inte vet hur det blir med och hur mycket man hunnit med i idrottB:en och bara Fuck... Man vill ju få ha lite fritid med tanke på att man vill hinna jobba och tjäna pengar med.
Plugg. Det lider vi alla av mot studenten och det suger. Man är trött på skolan och slutkörd. Vi studenter behöver SOMMARLOV! Men gött att på onsdag slutar man och det blir skönt att sen bara yey arbetslös.. fast jag har fast tjänst på ett bra jobb, extra personal på vissa ställen... Men vill ju ändå tjäna lite pengar men får hoppas på mycket jobb sen med sommarjobbet som jordgubbsförsäljare ;)

 

 

 

 

 

 

Många har vänner, ibland alldeles för många vänner. Vem är ens riktiga vänner? Vilka kan man lita på? Det märker man till slut. Vilka man kanske varit kompis med från barndomen, men som sedan visar sin sanna sida och den är inte bra. Att de går bakom ryggen på dig, inte finns för dig när du behöver dem då du alltid ställt upp till dem genom att lyssnat när de behövt hjälp, ställt upp och varit där. Då blir man ganska ledsen när de inte visar den respekten tillbaka.

Man får reda på vilka vänner man har. Jag har märkt att jag har bara två som finns där för mig, och de står mig mycket nära. Och jag älskar dem.
Men man blir ändå att undra vart alla andra tog vägen... Det gör ont att förlora vänner, gör ont när de inte visar att de bryr sig om dig eller slutar höra av sig. Man saknar ibland den gamla goda tiden då man var blåögd och inte brydde sig. Men när man väl börjar bry sig om sig själv och försöker gå ifrån depression tillbaka till ett bättre liv så är det inte alltid så jäkla(ja, jag svor förlåt)enkelt. Speciellt inte när folk inte fattar att man behöver all den hjälp man kan få även om det är det allra minsta som räknas.

 

 

 

 

 

 

 

 

Trötta kan vi alla vara. Vi kan va trötta på många olika sett. Trötta på nåt, på nån eller helt enkelt bara sovtrött. 

 

Jag tycker den värsta tröttheten kommer av när man vänder på dygnet och inte kan sova. Så ska man upp tidigt som

bonus och ha en massa prov och lektioner i skolan. Ni känner säkert igen er själva med detta, det är meningen. 

 

vad vill man göra dessa dagar? SOVA!

 

 

Minnen har vi för att vi inte ska glömma det som en gång varit oss kärt eller för att glömma hur den, det, var. Jag har minnen med. Jag minns allt som har hänt med mig, som andra gjort mig. Jag minns också mina älskade djur som inte längre finns idag. Det är inte många som förstår känslan av att förlora ett djur som stått dig väldigt nära. Men jag säger bara: tänk dig att du förlorar en familjemedlem. Samma känsla. Samma sorg. Samma plats i hjärtat.

 

På bilden har vi min älskade bebis, Gosan. Jag har tagit hand om henne i ca 11 år. Hennes mamma Skrynklan som inte längre finns idag, födde dels Gosan och tre andra kattungar under min säng när jag var liten och bodde på landet. Sen dess har Gosan varit min katt. Min sängkisse. Min bebis. När jag förlorade henne, var jag inte ens hemma. Jag visste inte om att hon inte fanns längre. När jag fick höra det av en närastående, så blev jag först chockad. Sen kom tårarna. Det var nu en väcka sedan, men jag sörjer henne fortfarande stort. Hennes död fick mig att må sämre. Bli mer deprimerad. Hon var skälet till att jag klarade av att va hemma. Hennes kurr och mjuka päls var alltid lika tröstande och värmande när jag var nere och ensam hemma. Hon visste vad jag kände, vi var ett. Jag visste vad hon ville och tvärtom.

 

Livet utan henne kommer alltid att vara tomt, men såret i mitt hjärta hoppas kunna bli läkt. Saknaden efter henne är svårhanterlig. De som varit med om sorg och hjärteskärande händelser, de vet vad jag menar och vet hur jag känner.

 

 

 

Drömmar... Vad har vi dem till egentligen? En bra dröm som kan förvandlas till nåt dåligt. En dröm som kanske aldrig går i uppfyllelse. Måste man kämpa för att vi ska uppnå våra drömmar? Jag vet att man måste kämpa. Kämpa för att inte gå under helt och hållet. Kämpa för att leva. Utan drömmar och mål i livet så kan vi inte leva. Varför ska man leva om man inte har nåt att kämpa för.

 

Jag vet vad jag har för drömmar och mål i livet. Jag vill leva ett lyckligt liv med min älskling. Jag drömmer om att få ha många söta barn. Ett hur på landet och många djur. Och den dröm jag kämpat för hela mitt liv, är att bli en författare. Jag har blivit nekad publicering, men jag tänker inte ta ett nej till, utan jag ska komma ut med en bok. Det är mina drömmar och mål.

 

Men tyvärr kan inte alla drömmar bli sanna. En ring på fingret, det kanske är en dröm som aldrig lär bli sann, man kan aldrig veta. Jag tror och känner på mig att många vet hur det känns att få drömmare krossade och uppfyllda. Tjejen som tog den du var stört kär i, eller killen som tog tjejen du älskade från dig. Många vet hur det känns att bli sårad, och när man blir sårad så är det någonting inom en som går sönder och det är en dröm eller ett mål man haft.

 

Kommer du ihåg hur du kände dig svartsjuk för att alla hade nåt du inte hade, och du ville så gärna ha det också - men inte kunde få. Men när du har allt, pojkvän eller flickvän, eller nåt som de inte har, minns du då hur avundsjuka de var på dig. Hur de undvek dig i skolan eller utanför skolan och medan du var lycklig och glad så var de helt annorlunda.

 

Drömmar är till för att vi ska kämpa oss vidare. Skall ha någonting vi kan sträva mot. Vi strävar mot mål i livet. Och dessa drömmar och mål ska man inte stressa mot utan kämpa och låta det ta sin tid.

 

 

 

 

 

 

Ärr är gamla minnen, bra och dåliga. Men oftast så sitter smärtan fortfarande där och minnena starka och plågsamma från vad man gjort. Även gjort mot sig själv då man inte orkat med eller inte vetat vad man skulle ha tagit sig till. Att skada sig själv är inte vägen ut ur problemen, utan ärr och okända sår väcker bara uppmärksamhet och nyfikenhet bland de omringade. Ärr, väcker också nyfikenhet och frågor, men sånt man kan säga har hänt som inte har hänt egentligen. En lättillgänglig sax, kniv... rakblad, en glasbit, eller sudd. Någonting som fått den inre smärtan att försvinna, har inte funkat. Man tror bara det för att den nya smärtan ersätter den andra. Många må tro att spilla sitt röda guld får en att må bra, gifter och droger även så. Men allt är skräp. Vi människor är benägna till att långsamt skada oss själva på nåt eller annat sätt, men många vet inte om att de gör det. Bara gör.

 

Ett ärr. Ett minne. En smärta. I varje ärr finns det ett minne som är smärtsamt. Jag vet att många inte klarar av att för stunden inte handskas med det som hänt och då kanske skär sig. Många vågar inte ta steget längre, och det är bra. Skär dig inte. Droga inte ner dig. Lev. Lev för idag och imorgon fastän det kan vara svårt. Trots allt mörker inom en så måste man fortsätta hoppas och tro på en lösning, och det är inte att göra sig själv illa.

Lev.

 

Det sista steget... alltid lika svårt att ta. Alltid lika svårt och plågsamt första gången man ska flytta foten för att sedan falla tomt ut ner för det höga berget, och ner i en hård grund då sorgen och smärtan inte längre kan hitta dig. En flyktig väg för att undkomma verkligheten och in i en dimma av... lycka? Vad som finns i mörkret som fyller en efter fallet, kan den som inte fallit berätta. Bara tänka över.

 

Vad som hände och vad som skett är stora faktorer i människans själva psykiska hälsa. Hur vi mår påverkas av allt vi känner, ser, hör, smakar, luktar och ja, allt omkring oss. Uppfattningen om vad som händer och vad som skett och hänt. De som inte mår bra, känner sig dystra, smaken är inte detsamma och inte längre du själv. Man gömmer sig själv inom sig och visar bara en del av sig i andras närhet. Men ibland så funkar inte det, utan man kan bara inte dölja sin sorg och deppighet. Är det bra att dölja den? Det vet jag inte, men jag själv kan tänka mig att det inte är så bra, med tanke på hur man mår i dagens läge så kan jag tänka mig att få prata med nån, vem det än är, får några av dina tårar att smita varje gång. Jag vet, jag är där.

 

Många tror att tårar är bra för oss. Ja, kanske de är bra. Att gråta visar inte svaghet, utan styrka. Men kanske ibland att tårar även kan betyda vilsenhet, osäkerhet, tvångskänslor, och depression. Tårar är ett täcken på att nån behöver tröstas, behöver nån som bryr sig. Och då kanske det inte alltid räcker med att en bryr sig, utan att flera bryr sig. Till exempel, skolkamraten bredvid dig verkar så snäll och trevlig, men frågar du nåt som du missat på skolans webplats för klassen så får du fula ord tillbaka bara för att man vill ha ett svar. Hur mycket till hjälp är det för en redan deprimerad person? Plus minus noll, skulle jag säga. Jag vet. Hur man vill lyckas men aldrig få nån positiv feedback tillbaka, och man blir så ledsen, så trött på att ens försöka bry sig om att va trevlig. Personerna borde ifrågasätta sig själv om att kanske denna person behöver en hjälpande hand och vara trevliga istället. Ett sånt fel kan sätta en redan ledsen person på en prövning att ta det sista steget. Kanske det sista steget som någon någonsin ser av honom eller henne igen... Ett snedsteg, ett fel, av personer, mobbare, de som retas och är bitchiga och tror de är så coola, att få personen till självmord. Ett litet steg utför ett stup, en klippa, en bro, kan verka så litet men bli så stort.

 

 

 

 

 

Ibland känner man sig så ensam, så sorgsen, så nere... Som om man vore på en lång, lång mörk och skrämmande väg. En väg som går in i mörkret, och för att hitta rätt så behövs en liten strimma ljus. Ensam på en väg alltför mörk och skadlig väg sökandes efter ljus och glädje. Fastän man vet att man inte är ensam utan man vet att man är mycket älskad, så kan man behöva sörja och låta sig vägledas. Ibland behöver man stöd och vägledning. Ett tyst rop på hjälp. En blick. Ett "jag är väl okej" som är bara en del av det man egentligen känner. Man måste välja väg i livet. Den ljusa eller den mörka vägen. Men ibland hamnar man vid en korsning och kan inte ensam veta vilken väg man ska välja.