Cecilia.Andersson

 

 

Minnen har vi för att vi inte ska glömma det som en gång varit oss kärt eller för att glömma hur den, det, var. Jag har minnen med. Jag minns allt som har hänt med mig, som andra gjort mig. Jag minns också mina älskade djur som inte längre finns idag. Det är inte många som förstår känslan av att förlora ett djur som stått dig väldigt nära. Men jag säger bara: tänk dig att du förlorar en familjemedlem. Samma känsla. Samma sorg. Samma plats i hjärtat.

 

På bilden har vi min älskade bebis, Gosan. Jag har tagit hand om henne i ca 11 år. Hennes mamma Skrynklan som inte längre finns idag, födde dels Gosan och tre andra kattungar under min säng när jag var liten och bodde på landet. Sen dess har Gosan varit min katt. Min sängkisse. Min bebis. När jag förlorade henne, var jag inte ens hemma. Jag visste inte om att hon inte fanns längre. När jag fick höra det av en närastående, så blev jag först chockad. Sen kom tårarna. Det var nu en väcka sedan, men jag sörjer henne fortfarande stort. Hennes död fick mig att må sämre. Bli mer deprimerad. Hon var skälet till att jag klarade av att va hemma. Hennes kurr och mjuka päls var alltid lika tröstande och värmande när jag var nere och ensam hemma. Hon visste vad jag kände, vi var ett. Jag visste vad hon ville och tvärtom.

 

Livet utan henne kommer alltid att vara tomt, men såret i mitt hjärta hoppas kunna bli läkt. Saknaden efter henne är svårhanterlig. De som varit med om sorg och hjärteskärande händelser, de vet vad jag menar och vet hur jag känner.