Thoughts
Kategori: Allmänt
Jag är svindålig på att visa känslor men de finns där och gnager konstant i mig.
De i min närhet är splittrade och jag blir orolig för dem även om det ibland känns som att jag kan vara en orsak till det. Jag vill att de ska må bra och vara glada. Vill inte att någon ska vara ledsen.
Jag blir orolig över mig själv om hur lite jag tänker på mig själv. Över hur lite jag faktiskt bryr mig om mina egna behov och min psykiska hälsa och hur jag mår. Jag går inte runt och säger jag har ont där eller där, jag säger inte till om jag är nere. Det är knappt jag visar att jag är glad ibland. Är jag det? Är jag glad? Ja, ibland, men det har även varit så mycket på sista tiden från så många olika håll och kantet så jag har inte orkat att vara glad för alla. Jag är rädd för att akuten imorgon ska vara något allvarligt så jag blir kvar. Visst jag har inget över att hamna på observation, men fan inte kul heller att åka in till akuten då jag skulle ha varit på AF samma tid...
Min familjesituation är bra, men alla är så...nere på nåt sätt i något problem även om ingen försöker visa det. Jag vill att det ska bli bättre.
Men jag är en bägare fylld med känslor. Inuti känner jag att jag bara skulle kunna sätta mig ner och tjuta, men min viljestyrka säger åt mig att behålla mina tårar för mig själv. Behålla mina tankar för mig själv. Men samtidigt så orkar jag inte med mig själv. Hur ska jag vara en bra kompis... Hur ska jag vara en bra dotter... Jag vill inte vara i den depression jag en gång varit i under gymnasiet. Jag vill hålla humöret uppe och vara glad. Men allting runtomkring mig påverkar även mitt mående.
Varför kan inte alla bara vara glada och se vad de har istället för att trampa ner sig i tankar om hur det skulle kunna vara eller bara se det negativa. Jag kan inte agera bollplank för alla även om jag vill, men jag mår inte bra av det i den långa sikten har jag märkt. Jag släpper aldrig mina tankar, men jag behöver learn to let go...
Jag försöker se det positiva i min familj, mina vänner, mina minnen. Omgivningen omkring mig. Se vad jag har, inte det jag inte har. Jag kämpar för mina mål och försöker leva upp till någon slags standard. Varje dag är en fight för att inte ta ett för stort snedsteg.
För en dag, då orkar man inte mer. För en dag när man inte orkar mer går man det sista steget. När den dagen väl kommer går det inte att rädda sig själv längre. För den stora bittra sanningen är den att man kan bara själv egentligen göra så att man mår bra.
