Känslan av att man kommer förlora allt man har. Förlora allt man älskar, dem man älskar. Att allt man byggt upp bara kommer rasa. 

Känslan av att bara vilja gå ut mitt i natten när alla sover, i bara nattlinne och bara gå och sätta sig någonstans långt bort och bara tyna bort. 

Rädslan för att depressionen man varit i, ännu är, bara kommer bli djupare. 

Man orkar inte hur mycket som helst. Till sist så spricker man, går in i väggen. 

Hur långt är det kvar? Inte så värst tror jag. 

Viljan att göra någonting, men man lyckas inte. Orkar inte. 

Viljan att börja med gamla vanor, men då måste man ha kläder som kan dölja...

Få ut allt man känner och önskar och tänker. Rädslor, oro, känslor man inte vet om man får ha...ut ur kroppen...poff... Men om det bars var så enkelt, men det är bara önsketänkande.

Vissa känslor har man bärt på i år och man vill bara skrika ut dem...men man är för feg för att göra det...

Vissa känslor som man inte ska begrava inom sig, det gör man ändå. Speciellt om de bara byggs på hela tiden. 

En gång trodde jag att jag for från ett negativt ställe. Nu känns det som om jag försöker fly från två. 

Känslosam. Ensam. Trött. Sorgsen. Halvledsen. Längtan efter nåt man inte kan få...ibland blir det bara överväldigande och man reagerar lätt på allt även om det inte finns nåt att reagera på...

Även om jag bara vill sätta mig och böla sönder...så kommer jag begrava även detta inom mig...